EchoShift Playstation Portable

2008 fick vi Echochrome till både PSP och PS3. Spelet flirtade mer än lovligt med den intellektuella indie-eliten i spelpressen och gav ett klurigt pusslande en modern och fräsch inramning med sparsmakad och praktisk grafik med ett förtjusande soundtrack av velande fioler. 2010 får vi en spirituell uppföljare i EchoShift till PSP.

Rent och städat.

Stilmässigt är det bekant. Vi får återigen en väldigt sparsmakad grafik och hotell-lobby-sval musik. Det största skiljetecknet mellan spelen är den helt nya gameplay-mekaniken casting. Casting är en variant av tidsförskjutningen vi fått se i bland annat Braid och nu senaste i The Misadventures of P.B Winterbottom. Du får alltså se spöken av dina tidigare försök på varje bana och din sammarbetsförmåga med dig själv sätts på prov.

Varje bana är ett pussel och målet är att ta sig från den vita dörr man äntrar till den träfärgade som finns i slutet av banan, under tiden tickar en klocka ner från 30-50 sekunder beroende på bana. Mellan dig och dörren finns givetvis hinder. Väggar hindrar din framfart och broar behövs över avgrunder till exempel. Dessa kan förstås aktiveras och deaktiveras genom utplacerade knappar, plattor och så vidare. Vissa moment i spelet kräver också att spelaren hamrar på X-knappen för att ta bort hinder.

Banorna har oftast flera lösningar, men gemensamt för de flesta är att de inte går att klara på första försöket. Här tar vi hjälp av våra spöken. Målet är förstås att klara banorna med så få spöken som möjligt. Ju färre du använder desto fler stjärnor blir du belönad med när du klarar en bana. Medan pusslen laddas får man se vilket spöke i ordningen man är på och även en liten anvisning av hur få som krävs för betyget tre, respektive två och en stjärna.

Stjärnorna ger en hint om svårighetsgraden.

Stjärnorna i sin tur låser upp fler banor, totalt 56 stycken. Varje avklarad bana går förstås också att återvända till för att förbättra resultaten på. När en bana är klarad låses också extra spellägen för denna bana upp med ökad svårighetsgrad. ”Key” ger samma bana fast nu måste en nyckel plockas upp på vägen för att låsa upp dörren och ”Illusion” ger möjlighet att pausa dina spöken i 3 sekunder för att på så sätt ge möjlighet att optimera din lösning.

Tidsfristen är en spännande effekt då det är den som avgör när din omgång är färdig (och initierar nästa omgång med din tidigare som spöke). Flera gånger är det väldigt små marginaler och ett spöke kan till exempel behöva vandra mellan olika golvplattor för att ge en framtida genomspelning möjligheten att ta sig över broar. Man får försöka tima sig själv och se ungefär hur lång tid man kommer behöva. Den här tidsuppskattning ligger till grund för de flesta av pusslena och man får ofta bolla flera spökens timing i huvudet för att lyckas lösa problemen.

Innan varje bana inleds får man en överblick av vad som komma skall och jag kommer på mig själv med att sitta i flera minuter och planera spöke efter spöke innan jag ens börjat försöka. EchoShift räds inte att ställa min organiseringsförmåga på prov. ”Det gör ont i min hjärna” är en känsla jag brottats med för första gången sedan matematiktentorna från studietiden. Pusslen är väldigt rika i sin variation med så enkla medel. Längre fram i spelet bjuds det också på fiender som kan döda dig och du får offra ett spöke eller två på att sinka ner fiender.

"Det gör ont i min hjärna."

Svårighetsgraden går från toksimpelt till dödsbringande svårt och jag rekommenderar inte att försöka springa genom banorna i långa spelsessioner. Snarare är det lämpat för korta tillfällen, kanske en halvtimma i taget.

Presentationsmässigt känns EchoShift ibland nästan lite för sparsmakat. Allt är förstås tydligt och klart men känns också lite tomt. Det känns stundtals mer som ett webbaserat flash-spel än ett spel till Sonys bärbara muskedunder. Med den stora mängden banor känns det lite tråkigt att inte bjudas på mer än så. Detsamma gäller musiken som också den är spartansk, en fladdrande klarinett som visserligen varierar sig, men i längden blir den en källa för frustration. Särskilt när man är mitt i ett speciellt enerverande pussel.

På minuskontot finns även en del problem med att engagera spelaren - den lilla dosen belöning man ges är i form av ytterligare problem att lösa vilket kanske inte är tillräckligt. Det i samklang med den svaga presentationen gör att entusiasmen snabbt faller. Det är en trevlig spelstund att ta sig en bana, men i vissa fall känns som att man står inför en tom tavelduk som ska fyllas med ett mästerverk – ibland kavlar jag upp de mentala skjortärmarna och försöker, men ofta väljer jag hellre att lägga ifrån mig spelet och göra något annat.

EchoShift är ett bra och utmanande pusselspel, men det njuts bäst i små doser.